:'D
Börjar gråta när jag plockar fram gamla minnen från 28/11-2011 Hur vackra bilder som etsade sig fast i min hjärna när jag såg honom rakt i ögonen och alla tankar swishade förbi samtidigt.
29/11-2011 när lyckoruset kom och jag gick runt i mina egna tankar och smågrät av lycka. Och bilderna som aldrig försvann, som jag gick runt och bar på. Eller nej, fel, som jag går runt och bär på.
Jag tror inte att ni förstår. Jag tror ine att ni fattar nånting av vad det betydde för mig när jag såg in i hans ögon. Ni kanske tänker att tjejer i min ålder blir så varje gång vi ser en kändis. Men jag går runt med åsikten om att kändisar inte är nått speciellt, de är ju för guds skull också bara människor. Men det ögonblicket av fullständig och sprudlande, bubblande lycka, då jag fick vindar och studsade runt på moln. Oskar och Daniel, de är inga kändisar, de är mirakel. Skratta bara, skratta åt tonåringen som går runt och gråter floder över att hon så Oskar Linnros på tunnelbanan, asgarva åt mig. Men det jag vill att ni ska veta innan ni slösar er tid på sån onögiga detaljer är att jag inte bryr mig ett jävla skit. Could'nt care less. För det jag bryr mig om är Oskar och Daniel. Utan deras musik är jag inte. Jag är inte utan musiken de producerat.
Kommentarer
Trackback
